Den dagsaktuelle George Orwellav Jan Bernhoff Inledning Boken 1984, är en dyster framtidsversion av George Orwell (1) där permanent världskrig råder, där historien ständigt skrivs om och medlemmarna i det enda politiska partiet är utsatta för rigorös manipulation och kontroll. "Oj, vilken paranoia man måste lida under för att tro på sådant", invänder kanske någon, möjligen med tillägget att "Det där var säkert relevant med avseende på Sovjetunionen, men Berlinmuren föll 1989 och Sovjetunionen försvann 1991, så nu är alla fria och Orwell har förlorat sin aktualitet." Det rådde överhuvudtaget en euforisk stämning efter östblockets sammanbrott. Mardrömmarna om totalt kärnvapenkrig bleknade bort, och jordklotets militära satsningar har minskat sedan dess. Det var i denna tidsanda (vid 1990-talets början) som den japanske historikern Francis Fukuyama framlade sin tes i verket "The End of History and the Last Man", om att historien inte längre har någon betydelse för politik och samhällsliv. Det kalla krigets slut skulle enligt Fukuyama leda till att hela världen blir en (ganska lycklig) marknadsekonomi där glädjeämnen och problem är globalt gemensamma utan att historien har någon betydelse för politik och samhällsliv (2). Men historien gick inte att kassera så lätt. Det blev tvärtom så att Fukuyama själv fick se sina överoptimistiska idéer på historiens skräphög. Dessutom var det inte meningen att 1984 skulle handla om Sovjetunionen. Stalins maktområde hade Orwell nämligen redan avfärdat några år tidigare i sin succéroman Animal Farm. Alltså handlar 1984 istället om Storbritannien, och i vidare mening också om de anglosaxiska länderna. De som genomlevt 1900-talets senare del i Östeuropa och som åsett de pampiga propagandautspelen under de Olympiska Spelen i Moskva 1980 må kunna dra paralleller till 1984, men George Orwells gamle vän och biografiskrivare T R Fyvel skriver att "Orwell var mycket orolig för att 1984 i Amerika utmålats i högerkretsar som ett angrepp på bred front mot socialismen, vilket aldrig varit hans avsikt" (3). Vi ska snart se att George Orwells ville rikta sina varningar åt helt annat håll när han i december 1948 kort före sin död lämnade in sitt profetiska manus till förläggaren. Evigt krig [Sedan huvudpersonen Winstons barndomsår] hade kriget pågått praktiskt taget utan avbrott fastän det strängt taget inte alltid hade varit samma krig. (4) Sådant var världsläget 1948, när Orwell kastade om två siffror för att få 1984 som namn på sin bok. Han hade inte gripits av samma optimism och framtidstro som sin omgivning för att andra världskriget tagit slut, utan istället fällt en kommentar om hur deprimerande det var att bli kvitt Hitler bara för att hamna i en värld som dominerades av Stalin, amerikanska miljonärer och en tredje klassens diktator som de Gaulle. (5) Den optimistiska andan i Europa efter krigsslutet blev emellertid kortvarig, likaväl som optimismen blev kortvarig efter det kalla krigets slut 1989. 1948, när freden i Europa hade varat i tre år, hade optimismen bytts ut mot frostigt kallt krig med Berlinblockad, statskupp i Prag och kanske värst av allt: Hotet om globalt kärnvapenkrig. Orwell målar upp ett ständigt krig mellan supermakterna Oceanien, Eurasien och Östasien, vilket inte var någon dålig gissning med tanke på USA’s, Sovjets och Kinas kommande roller i det kalla kriget. (Jag återkommer till detta.) Dessutom ska man tänka på att koloniserade, undertryckta folk reste sig mot de europeiska herrefolken strax efter att andra världskriget tagit slut. Således ansåg regeringarna i Storbritannien, Frankrike och Nederländerna det nödvändigt att skicka trupper till Malaysia, Indokina och Indonesien i sina fåfängliga försök att bevara sin överhöghet. Mot denna bakgrund måste det ha varit svårt för George Orwell att se någon ljusnande framtid vid slutet av 1940-talet. Även om dessa krig förlorades ur kolonialmakternas synvinkel, kunde Västeuropa lett av USA uppleva en exceptionell ökning av välståndet under nästan 20 års tid fram till första oljekrisen 1973. Denna välståndsepok hade säkert ingen vågat hoppas på 1948. Dessutom mildrades det kalla krigets kyla efter Stalins död, för att helt tyna bort vid Berlinmurens fall 1989. Så småningom kom dock 11 septemberattentaten, som föranledde USA’s nuvarande ledning att påbörja sitt globala och till synes ändlösa "krig mot terrorismen". När detta skrivs på hösten 2003 har USA trupper i garnison på Balkan, i Afghanistan, i de forna sovjetiska centralasiatiska republikerna, liksom i Irak. Till denna lista ska vi lägga de gamla baserna från kalla krigets dagar som till exempel Okinawa utanför Kinas kust och Guantanamo på Kuba. Gigantiska penningsummor går sedan länge från skattebetalarna i den enda supermakten till stöd för otaliga regimer, som oavsett övriga meriter välkomnas att samarbeta. Alltså är jag tillbaka där jag började mitt resonemang om att "End of History" inte ville infinna sig. Vi kan bara ana oss till vad författaren bakom 1984 skulle ha tänkt om allt detta. Gårdagens bortglömda allianser I detta ögonblick, exempelvis, 1984 (om det verkligen var 1984) befann sig Oceanien i krig med Eurasien och i förbund med Östasien. Varken i något offentligt eller privat yttrande erkändes någonsin att de tre makterna tidigare hade varit grupperade på annat sätt. (6) Det här med allianser är besvärligt och komplicerat. Hitler var allierad med Stalin i nästan två år 1939-1941 och fick bland annat stora råvaruleveranser från Sovjetunionen under denna tidsperiod. Det är inte bara kommunister som allt sedan dess haft svårigheter med att förklara detta för andra eller för sig själva. I stort sett är denna tidsperiod något man inte gillar att prata om, men till nöds har vänsteranhängare tagit till bortförklaringar i stil med: "Det var nödvändigt att hjälpa Hitler för att själv få andrum." Denna allians bröts av Hitlers anfall österut i juni 1941, och Stalin blev istället allierad med USA och Storbritannien. När sedan andra världskriget var över bestod inte denna allians särskilt länge. Nu blev det plötsligt högeranhängare som tvingades förklara för andra och sig själva varför Östeuropa generöst lämnats över i Stalins hand. Inte heller detta moraliska problem dryftas särskilt ofta, och då invänder man irriterat något i stil med att : "Det var nödvändigt att offra Polen för att rädda Frankrike." Det är inte svårt att hitta liknande exempel som är mer aktuella. I en Pentagon-rapport från 1988 fastslogs det således att Nelson Mandelas ANC var en av de "mest notoriska terroristgrupperna" i södra Afrika. Samma rapport anser dessutom att det apartheit-bevarande RENAMO blott är en "inhemsk rebellisk grupp" trots att denna organisation medges ha dödat 100 000 människor i Mozambique de senaste två åren. (7) Att USA var kärvänligt allierad med Saddam Hussein i åratal innan denne lät invadera Kuwait 1990 är allmänt känt. Det gick således bra att rättfärdiga anfallet på Irak 1991 med att Saddam Hussein hade gasbombat kurderna i Halabja 1988, utan att för dens skull bry sig om att detta på den tiden skedde med Washingtons goda minne. ANC var alltså en fiende som blev vän, och Saddam Hussein var en vän som blev fiende. Rent teoretiskt skulle dessa omkastningar i allianser kunna leda till en del allmänt självkritiska reflektioner kring utrikespolitiken på utsändningar från CNN eller Fox News. I sammanhanget skulle man dessutom kunna dra paralleller till de skiftande allianserna under och efter andra världskriget. Fast allra mest behagligt är det väl att helt enkelt avstå från sådant självrannsakande. En svunnen tid vi nästan kommer ihåg Världen i våra dagar är en naken, hungrig, förfallen plats i jämförelse med världen före 1914 och ännu mer i jämförelse med den imaginära framtid som folket på den tiden väntade. I början av 1900-talet drömde så gott som varje upplyst människa om otroligt rikt, bekvämt, ordnat och effektivt framtidssamhälle, en glittrande antiseptisk värld av glas och stål och snövit betong. Vetenskapen och tekniken utvecklades otroligt hastigt och det föreföll naturligt att de skulle fortsätta att utvecklas. Det gjorde de inte, delvis till följd av den fattigdom som de många krigen och revolutionerna vållade, delvis också därför att vetenskapliga och tekniska framsteg förutsätter en empirism som inte kunde existera i ett strängt reglementerat samhälle. (8) (Ur 1984) År 1900 kändes de uppslitande Napoleonkrigen avlägsna. De fåtaliga krigen i Europa efter 1815 hade varit snabbt överstökade affärer som enat Tyskland och Italien, samt frigjort Grekland från Turkiet. Till detta kan man visserligen lägga de militära expeditionerna till kolonierna, men krig föreföll ändå att bli alltmer sällsynt. Konflikten mellan det kristna Europa och det muslimska Mellanöstern tycktes även det höra till det förgångna. Muslimerna och araberna upplevdes över huvudtaget vara belevade studenter, som kom till Paris och London för att lära sig mer om västerlandet för att deras hemländer skulle kunde moderniseras. (9) Det talades visserligen om "den gula faran" apropå Kina, och i Ryssland fanns det ju terrorister, men vetenskapen och tekniken verkade leda hela världen till välstånd och upplysning. Guldmyntfoten höll inflationen borta, så att penningvärdet hölls konstant nästan över hela världen. Om USA ska skärskådas som fallstudie så var militärbudgeten mycket liten, det fanns knappast någon övervakande säkerhetspolis och inte heller någon statsskuld att tala om. Nästan vem som helst kunde söka sig lycka där genom att odla upp ett stycke mark eller starta ett litet företag. Sedan kom första världskriget med massmobilisering, kulsprutor, skyttegravar, handelsblockad, ubåtskrig och hungersnöd. Att Tyskland kapitulerade 1918 innebar egentligen inte att det blev fred, eftersom revolutioner och en allmänt hög nivå av politiskt våld höll på att slita sönder Tyskland och Östeuropa. Detta gällde i synnerhet Ryssland, där "röda" bolsjeviker med Lenin i spetsen börjat kämpa om makten mot en brokig samling "vita" kontrarevolutionärer. De flesta länder i övriga Europa samt Japan och USA intervenerade för att (förgäves) stödja de "vita" och/eller för att gynna egna intressen. När denna krigiska 10-årsperiod var över 1924 hade miljoner människor drivits på flykt från sina förfäders hembygder, och ännu fler hade dukat under i spanska sjukan som skördat många offer i krigets och armodets spår. Den taffliga Versaillesfreden kunde inte skapa bestående fred för européerna vilket däremot Wienkongressen efter Napoleons fall 100 år tidigare lyckats med. När Napoleon deporterats till Sankt Helena i Sydatlanten togs Frankrike nämligen upp i gemenskapen av europeiska länder, vilket lade grunden till den fredliga period som följde fram till ödesåret 1914. Versaillesfreden efter första världskriget innebar däremot att Tyskland skuldbelades så att hyperinflation följde, och så småningom kom 1929 års Wall Street-krasch med depression och massarbetslöshet i kölvattnet. Det sägs ibland att USA – till skillnad från länderna i Centraleuropa och Östeuropa – räddades ur 1930-talskrisen med demokratin i behåll. Men då ska man tänka på att F D Roosevelts "New Deal" i hög grad skapade arbetstillfällen genom militärt upprustande, samt att denna militarisering även pressade Japan till att kapprusta. På det politiska planet sökte Japans ledare förgäves nå överenskommelser om avrustning av världens sjöstridskrafter, till exempel vid den internationella örlogskonferensen som sammankallades i London i december 1935. Japanernas radikala förslag väckte dock starkt motstånd från USA’s och Storbritanniens delegationer, eftersom deras länder inte skulle ha kunnat upprätthålla sina globala imperier med kraftigt nedskurna anslag till flottorna. (10) Anfallet på Pearl Harbor och det efterföljande kriget i Stilla havet seglade fram istället. Det andra världskriget ledde till att Kina och det övriga Ostasien drabbades av samma revolutionära kaos som Östeuropa drabbats av efter första världskriget. USA drogs in i och med Koreakriget och blev kvar i och med Vietnamkriget, trots att man utan någon prestigeförlust hade kunnat ta hem de amerikanska soldaterna från Kolahalvön, och således räddat sig undan motsvarande kaos i ryska inbördeskriget på 1920-talets början. Allt detta innebar att USA vid tiden för publicerandet av Orwells 1984 hade gått igenom 50 år av genomgripande förändringar: Jämfört med hur det var år 1900 hade man fått en gigantisk militärbudget på grund av trupper som blivit ålagda att bevaka världens alla hörn. En påkostad säkerhetspolis ägnade sig åt att bevaka och jaga misstänkta kommunister. Statsskulden hade blivit skyhög och de fria små företagarna och ranchägarna fick se sina skattepengar sugas upp av den av regeringen dirigerade rustningsindustrin. George Orwell var ingen enkelspårig nostalgiker, men ville ändå peka på tiden före 1914, samt på att fördelarna med den tiden hade glömts bort. Winston, huvudpersonen i 1984, grubblar nyfiket över hur det kunde vara förr i tiden, och försöker utröna detta genom att prata med en gammal man på en pub. Tyvärr klarar inte denne av att jämföra förr med nu på ett relevant sätt – något som är svårt även i verkliga livet och ofta även för forskare – och Winston tvingas göra några resignerade konstateranden: Om tjugo år på sin höjd, tänkte han, skulle den väldigt enkla frågan: 'Var livet bättre före revolutionen än nu?' en gång för alla ha upphört att kunna besvaras. Men i praktiken kunde den inte besvaras nu heller eftersom de få kringspridda överlevande från den gamla världen inte hade förmågan att jämföra en tillvaro med en annan. De mindes en miljon obrukbara saker, ett gräl med en arbetskamrat, ett letande efter en bortkommen cykelpump, en för länge sedan avliden systers ansiktsuttryck, dammoln på gatan en blåsig morgon för sjuttio år sedan, men alla relevanta fakta låg utanför deras synkrets. De var som myror som kan se små föremål men inte stora. Och när minnet svek och de skriftliga redogörelserna var förfalskade – när detta hände måste partiets anspråk på att ha förbättrat människornas tillvaro accepteras, därför att någon möjlighet att jämföra inte existerade och aldrig mer skulle existera. (11) Detta med medborgarnas historiska minne var för övrigt något som engagerat Orwell redan när han skrev Djurfarmen, den allegoriska fabeln där djuren gjort revolution och jagat bort människorna, bara för att få det gamla förtrycket ersatt av grisarna som egennyttig härskarklass: (De vanliga arbetande djurens) liv var, såvitt de visste, som det alltid hade varit. De gick alltid hungriga, de sov på halm, drack ur dammen, knogade på fälten; på vintern besvärades de av kylan, på sommaren av flugorna. Ibland letade de äldre förtvivlat i sina dimmiga hågkomster för att söka komma underfund med huruvida det varit bättre eller sämre i början av revolutionen strax efter Jones’ bortdrivande. De kunde inte minnas det. Det fanns ingenting som de kunde jämföra sitt nuvarande liv med, de hade ingenting att gå efter annat än Skrikhals’ siffertabeller, som ofelbart visade att tillvaron blev bättre och bättre. Djuren konstaterade att problemet var olösligt och i varje fall hade de numera inte mycket tid att spekulera över sådana saker. (12) Debatten om världsläget har efter att de ovanstående två texterna skrevs handlat om huruvida man sympatiserar med den ena eller andra sidan i det kalla kriget. Efter det kalla krigets slut har denna debatt handlat om huruvida vänstern ska skämmas mycket, lite grann eller lagom mycket. Jag vet att detta är en grov förenkling, men debatten har i vart fall inte handlat om hur Västvärlden kunde vara fredligare och mer optimistisk före 1914. En del av förklaringen till varför få personer är nostalgiska kan ligga i att vi sedan dess fått spisar, bilar, diskmaskiner, semester med charterturism, television, datorer, mikrovågsugnar, mobiltelefoner och Internet. Man vill ju inte vara en insnöad bakåtsträvare som vill ha tillbaka en tidsepok då alla var mycket fattigare. Men materiell standard hade väl kunnat vara möjlig även utan två världskrig? Jag medger att en del företeelser ohjälpligt måste avfärdas som helt passé. Idén med guldmyntfot är en sådan sak. Idag bör vi nämligen ha insett att måttstocken för hur rikt ett land är inte kan sättas av en kall, gul metall nere i ett kassavalv. Vidare ska man tänka på att världssamfundet år 1900 dominerades av en handfull västeuropeiska kolonialmakter med ganska lika värderingar, medan vi idag har ett världssamfund där 191 stater från alla världens hörn och kulturer jämlikt äger säte och stämma. Jag återkommer strax till den föränderliga definitionen av begreppet Världssamfund. Trots dessa medgivanden kan jag inte överge tanken: Hur kunde världen te sig så löftesrik för 100 år sedan? Varför skulle det därefter gå så snett? Fast dagens massmedia vill hellre att vi ska grubbla över var Usama bin Ladin håller hus, samt att vi ska engagera oss i det officiella USA’s jakt på honom. Likheten är uppenbar med 1984, där folket skräms upp med bilder på den mystiske superskurken Emmanuel Goldstein. (13) Ordets makt Under andra världskriget arbetade George Orwell som brittisk krigspropagandist med uppgift att beveka Indiens befolkning till att sympatisera med imperiet. Den tidigare nämnde biografiskrivande Fyvel berättar så här om den tiden: "Jag sade [åt George Orwell] att jag hade läst två av hans egna tal i The Listener om totalitära frågor i Europa och tyckte att de var utmärkta utläggningar av den västerländska demokratiska synen. Det var uppenbarligen fel sak att säga det också. Orwell svarade att med tanke på det eventuella rykte han hade i Indien som en antiimperialistisk författare bar det honom emot att låna sitt namn åt BBC-sändningar; att sända ut tal om brittiska litterära värden var irrelevant när Nehru och andra indiska kongressledare hölls i fängelse av den brittiska regeringen och följaktligen vägrade ställa upp på samarbete mot japanerna. Allt som han tyckte behövde sändas ut av BBC var direkta nyheter om en brittisk deklaration att Indien omgående skulle få självstyre när Japan besegrats." (14) Winston i 1984 har som arbetsuppgift att förfalska och manipulera dokument, och han känner ångest och tvivel över sitt arbete. Här finns det ett tydligt självbiografiskt inslag i romanen (fastän biografiskribenten Fyvel har missat denna parallell helt och hållet). En annan självbiografisk parallell handlar om Nyspråk, som i Orwells hemska framtidsvärld används till att begränsa folks tankegångar. Därför heter till exempel krigsministeriet "fredsministeriet". Alla ord som skulle kunna leda till att man ifrågasätter den rådande ordningen är avskaffade eller modifierade. Ett slags motsvarighet till Nyspråk i den verkliga världen heter Basic English, och blev på 1930-talet marknadsfört av den mångsidige humanisten Charles K. Ogden. Syftet med Basic English var dock inte alls att manipulera folks tankegångar, utan att skapa ett lättlärt lingua franca för icke engelsktalande. Orwell själv sympatiserade med Ogdens tankegångar, och förklarade varför i en artikel han skrev i maj 1945. (15) Orwells argumentering gick i huvudsak ut på att man för allas bästa måste förenkla det snärjiga, lärda språkbruk som i synnerhet politiker lagt sig till med, och han använde nedanstående varnande exempel: "I am not, indeed, sure whether it is not true to say that the Milton who once seemed not unlike a seventeenth-century Shelley had not become, out of an experience ever more bitter in each year, more alien [sic] to the founder of that Jesuit sect which nothing could induce him to tolerate." Professor
Harold Laski "All the 'best people' from the gentlemen's clubs, and all the frantic fascist captains, united in common hatred of Socialism and bestial horror at the rising tide of the mass revolutionary movement, have turned to acts of provocation, to foul incendiarism, to medieval legends of poisoned wells, to legalize their own destruction of proletarian organizations, and rouse the agitated petty-bourgeoise to chauvinistic fervor on behalf of the fight against the revolutionary way out of the crisis." Kommunistisk pamflett Efter att ha tagit dessa och några liknande texter som exempel går Orwell vidare med att fördöma besvärliga omskrivningar för banala saker, som till exempel att säga "Enligt min åsikt är det inte ett orättfärdigt förmodande att" när man egentligen kan säga "Jag tycker att". Han påvisar också det meningslösa i svårbegripliga metaforer, liksom i överutnyttjandet av latinska låneord. Att Nyspråk trots detta finns med i 1984 och fyller en viktig roll beror på att han vill peka på de risker som ändå fanns med sådana språkreformer. För oss som lever och verkar ett halvt århundrade senare är inte Nyspråk något orealistiskt, utan tvärtom en högst påtaglig realitet. Ordfront magasin utkommer ungefär en gång i månaden och har sedan länge den fasta avdelningen Nusvensk ordlista. Redaktören Carsten Palmær har lyckats peka ut mycket som lockar till både skratt och bitterhet. Här nedanför har jag sammanställt (och i flera fall förkortat) några av mina favoriter: Antisemit –en,
-er, -ism ursprunglig betydelse: Judehatare. Med en så generös definition av begreppet antisemitism är
det inga problem att leda i bevis att den nuvarande israeliska regeringens
politik är riktig och nödvändig. Om kritik av arrogans
och snikenhet är lika med antiamerikanism och antiamerikanism är
lika med antisemitism torde en övervägande del av jordens befolkning
bestå av antisemiter. Fredsbevarande uppgift –er – något svävande och följaktligen användbart begrepp: "USA begär inte i första hand militär hjälp, eftersom landets krigsmakt klarar ett krig mot Irak på egen hand. Politiskt stöd och olika fredsbevarande uppgifter efterfrågas dock." (TT-telegram citerat i Stockholm City 25/11-02, OM:s kurs.) (18) Fredsövning –en, –ar nytt ord för vad som förr kallades militärmanöver. (19) Imperialism –en, –er, av latinets imperium, som enligt Ahlberg-Lundquist-Sörboms
latinska lexikon bland annat betyder "makt eller rätt att befalla,
välde, myndighet." Världssamfund –et, –en – smidigt och behändigt
begrepp, som likt ett dragspel kan skjutas ihop och dras isär efter
behov: "Det är också något som vi i Sverige faktiskt
bör notera att det är inte USA som står ensamt här
utan här finns världssamfundet bakom." (Göran Persson
om Irakkriget, P1 21/12 2002) Spionprojektet Echelon Echelon är kanske världens mäktigaste underrättelseorganisation. Åtskilliga trovärdiga rapporter föreslår att detta system för global övervakning av elektronisk kommunikation innebär ett extremt hot mot människors privatliv över hela världen. (22) Så lyder den inledande presentationen på webbsidan Echelon Watch, vars syfte är att kasta ljus över vad som bör vara världens största spionprojekt någonsin. Det hela började med en överenskommelse om underrättelsesamarbete mellan USA och Storbritannien 1947, som så småningom ledde till bildandet av Echelon 1971. Dock har satelliter och Internet gjort det mycket mäktigare idag än vad det var under de första åren. Det har nämligen uppskattats att Echelon dagligen kan uppfånga så mycket som tre miljarder meddelanden inräknat telefonsamtal, e-brev, nedladdningar från Internet och så vidare. (23) Sedan destilleras den mest åtråvärda informationen fram genom att önskvärda sökord tillämpas. Dock är Echelons exakta förmåga och syfte än så länge oklart eftersom USA's regeringsorgan tiger som muren, även om förmodanden i stil med de ovanstående inte längre behöver baseras på rykten. Den första rapporten publicerades 1988. (24) Australien och Nya Zeeland – som båda har kommit att ingå i Echelonsamarbetet – har officiellt medgivit att nätverket i fråga existerar. (25) Sedan dess har sökarljuset vid åtskilliga tillfällen kastats på Echelon. Ett sådant tillfälle var när den tidigare CIA-chefen James Woolsey kände sig manad att ta bladet ur munnen. Frankrikes regering hade nämligen delgivits en Echelon-rapport, och retat upp sig på att de inblandade länderna kunde ägna sig åt illojal konkurrens på basis av den information som Echelon filtrerat fram. Woolsey tyckte att de klagande fransmännen var ute i ogjort väder, eftersom han ansåg att de brukat muta sig till affärsuppgörelser världen över, så att Echelon blott jämnade ut orättvisorna. (26) Ett annat sådant tillfälle var i januari 2001 när Hollands regering efter åratal av tystnad och förnekande fick erkänna att "Även om Hollands regering inte har någon officiell bekräftelse på Echelons existens härrörande från regeringarna relaterade till detta system, anser den att detta nätverk troligtvis existerar. Regeringen tror inte bara att regeringarna anknutna till Echelon är kapabla att avlyssna kommunikationssystem, utan att det är en aktivitet som härrör till undersökande myndigheter och underrättelsetjänster för regeringar med olikartad politisk signatur" (27) Indikationer och informationsläckor av detta slag ledde till att Europaparlamentet bildade en kommitté för att utröna fler detaljer angående missbrukandet av Echelon. En delegation från denna kommitté besökte i maj 2001 USA. När parlamentarikerna väl dykt upp föredrog dock deras motparter – bland annat tjänstemän från CIA – att ställa in möten som man tidigare kommit överens om. Kommitténs ordförande Carlos Coelho sa att han var "mycket besviken" över detta arroganta bemötande, och européerna åkte hem en dag tidigare än planerat i protest. (28) I Sverige har advokaten och människorättsaktive Christian Åhlund (29) sökt uppmärksamma Echelon. Han refererar till den resolution som ovannämnda kommitté med den besvikne Carlos Coelho i spetsen arbetade med och slutligen utredde fram efter hemkomsten från USA. I denna resolution (A 5 0264/2001) konstateras bland annat att "det inte längre föreligger något tvivel" om Echelons existens, samt att "avsikten med detta system i vart fall är att övervaka privat och kommersiell kommunikation och inte militär kommunikation". USA uppmanas att underteckna tilläggsprotokollet till 1966 års FN-konvention om medborgerliga rättigheter, så att enskildas klagomål mot USA om brott mot denna konvention (vars artikel 17 innehåller i stort sett samma garantier om skydd för privatlivet som Europakonventionens artikel 8) kan behandlas av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Angående Storbritannien och Tyskland – som båda är värdländer för Echelons anläggningar – sägs att dessa länder bör ställa krav så att Echelons verksamhet på deras territorium inte strider mot Europakonventionen. (30) Sedan kom 11 september 2001 med flygplan som kraschade mot höga torn, så att allt prat om mänskliga rättigheter sveptes åt sidan till förmån för en helt ny krigshysteri och således till grundlig besvikelse för Carlos Coelho, Christian Åhlund och många andra. Åtskilligt mer borde skrivas om Echelon, i synnerhet som muren av tystnad har börjat spricka. Inom ramen för denna uppsats får det dock räcka med ett konstaterande, nämligen att George Orwell hade lett ironiskt igenkännande åt det globala spionprojektet: Hans "Storebror ser dig" blev alltså konkretiserat till "Echelon ser dig". Sanningsministeriet i Gamla Stan Sanningsministeriet – Minisann på nyspråk – var anmärkningsvärt olikt allt annat inom synhåll. Det var en jättelik pyramidformad byggnad av vit betong som med terrass på terrass tornade upp sig trehundra meter i höjd. Från den plats där Winston stod kunde man nätt och jämt urskilja de tre partiparollerna som var formade i eleganta bokstäver på dess vita yta: KRIG ÄR FRED Sanningsministeriet påstods innehålla tretusen rum över jordytan och motsvarande antal lokaler under. På olika ställen i London fanns tre andra byggnader av samma typ och storlek. De dominerade den kringliggande arkitekturen så fullständigt att man från taket på Segerhuset kunde se alla fyra samtidigt. De inrymde de fyra ministerier som representerade regeringsapparaten: sanningsministeriet som sysslade med nyheter, underhållning, skol- och uppfostringsväsen samt de sköna konsterna; fredsministeriet som hade hand om krig; kärleksministeriet som upprätthöll lag och ordning samt välståndsministeriet som bar ansvaret för de ekonomiska angelägenheterna. (31) 1 juni 2002 fick Sverige en ny myndighet på Stora Nygatan i Gamla stan. Den heter "Forum för levande historia" och ska enligt egen utsaga verka för att sprida demokratiska värderingar bland (företrädelsevis) ungdomar genom att informera om nazismen och Förintelsen, samt att nyssnämnda tragedi ska tjäna som avstamp för att uppmärksamma folkmord i största allmänhet. Detta arrangemang inbjuder verkligen till politisk styrning. Till skillnad från ett universitet eller högskola med betydligt bredare verksamhet, kan en liten myndighet med snävt avgränsad funktion läggas ner med en dags varsel – om den inte skulle vara de styrande till behag. Det är lätt att tänka sig in i hur de anställda på denna myndighet arbetar och agerar med en sådan tanke i bakhuvudet. Södertörns högskola, som var en av närmare hundra remissinstanser under projekterandet av den blivande myndigheten, framlade snarlika tankegångar i sitt betänkande: "Skall forumet kunna fylla sin uppgift, måste dess självständighet på alla vis säkerställas. De frågor det skall behandla är så centrala men samtidigt så känsliga, att projektet rymmer betydande risker. För många kan det ligga nära till hands att tänka på synbarligen likartade satsningar i diktaturer, medan de har svårt att finna paralleller i demokratier. Forumet får inte uppfattas som 'Statens ideologiska institut'." (32) Om ovanstående kritiska röst var obefogad, skulle man kunna vänta sig att Forums webbsida allsidigt och från många synvinklar behandlade de många mänskliga tragedier och lidanden som flödar över mot oss ur världshistorien. Därför skulle man kanske någonstans på Forums webbsida kunnat läsa om – eller anmäla sig till ett föredrag om – hur det gick till när fransmännen byggde järnvägen Congo-Océan i sin koloni Kongo-Brazzaville åren 1921-34. Anledningen till bygget var att de franska kolonialherrarna inte längre ville vara beroende av de utmärkta kommunikationslederna över land och vatten genom det angränsande Belgiska Kongo (som utgör dagens Kongo-Kinshasa). Men eftersom det franska Kongo – till skillnad från det belgiska Kongo – var mycket glesbefolkat såg sig fransmännen tvingade att tvångsvärva arbetare från nordligare områden med torrare klimat. Det innebar alltså att infödda från savannens Chad och Ubangi-Shari (dagens Centralafrika) föstes ner till regnskogens Kongo-Brazzaville för att röja skog och lägga ut räls till den vite mannens ära. Det hårda arbetet i det nya klimatet skördade därför mer än 10 000 offer trots att järnvägen blev mindre än 530 kilometer i sin sträckning. (34) Dessutom blev Congo-Océan mycket olönsam att hålla i drift, till skillnad från en del liknande projekt som Stalin lät ryssarna utföra samtidigt med samma slags personalpolitik. Ett annat dystert kapitel ur 1900-talets historia som Forum skulle ha kunnat uppmärksamma är Maumau-upproret i Kenya. Detta land hade på 1800-talet blivit en koloni under Storbritannien, och 1950 härskade 40 000 britter över mer än fem miljoner svarta, som i stort sett var fattiga lantarbetare. 100 000 afrikaner från Kenya hade deltagit i andra världskriget som frivilliga i brittisk uniform. De hade eldats av Altantdeklarationen, som var de allierades löfte om att alla folk skulle få självbestämmande. Men britterna och de andra kolonialmakterna som vunnit andra världskriget tänkte inte överge sina kolonier frivilligt. Svaret blev Maumau-upproret 1952-1960. Under hela 1950-talet lyckades britterna inbilla världsopinionen att de kämpade mot ”bestialiska mördare”, primitiva infödingar som galna av droger, riter och sexorgier skar halsen av vita kvinnor och barn. Ändå dödades under hela kriget bara 95 vita, varav 32 civila. Det var färre än som under samma tid dödades i trafiken enbart i Nairobi. De brittiska säkerhetsstyrkorna dödade 11 500 rebeller oräknat civila svarta. Parallellt med krigshandlingarna byggde tvångsarbetare 800 befästa ”mönsterbyar” dit 80 000 svarta flyttades för att isoleras från rebellerna. Men kenyanerna var inte vana vid att bo så tätt, och en betydande andel av dem föll offer för epidemier. Royal Air Force hade en ledande roll i kriget mot rebellerna i Kenya. Stridsflygarna lade ut massiva bombmattor, och drev rebellerna fram mot de brittiska styrkorna. Den största av dessa operationer hade kodnamnet "Hammare" och innebär att en hel brittisk division jagade 2000 rebeller. Med bombplanens hjälp lyckades man döda eller tillfångata 160 av dem. När bombandet i Kenya nådde sin höjdpunkt i september 1954 fällde RAF 500 ton bomber, men då hade å andra sidan hemmaopinionen börjat vakna. En del britter reagerade mot att bomberna innebar en slags kollektiv bestraffning av hela byar och ett helt folk. Andra tyckte att det blev för dyrt när "priset" för varje dödad rebell stigit till 28 000 pund. Ännu starkare protester väckte anklagelserna mot polisen i Kenya för mord och tortyr. Trots att vedervärdiga detaljer läckte ut, kom de anklagade polismännen undan med lindriga böter eller helt utan bestraffning. Att britterna begått grova brott mot 1949 års Genèvekonventioner var uppenbart. Men de hade själva varit med vid utformandet och sett till att straff inte skulle kunna utdömas enligt konventionen. 1960 ansåg britterna att "terroristerna" var besegrade. Men den våldsamma framfarten hade undergrävt den koloniala administrationen. Kenya kunde därför förklara sig självständigt 1963. (35) Men det räcker med att ganska slentrianmässigt klicka fram och tillbaka på Forums webbsida för att inse den rådande attityden, nämligen att ingenting som har att göra med Kongo, Kenya eller kolonialism i övrigt intresserar "Forum för levande historia". Så är inte heller fallet med statskupper och massmord i Syd- och Centralamerika, apartheidsystemets konsekvenser Sydafrika, den nordamerikanska urbefolkningens utplånande, atombomberna mot Japan eller de dystra historierna om palestinierna eller Australiens aboriginer. Nej, det enda som är viktigt för myndigheten på Stora Nygatan är tydligen sådant som nazister och kommunister tagit sig för. De få medkännande ord i marginalen som tillägnats armenierna och de döda i Rwanda syftar uppenbarligen inte till att rubba denna prioritering. Då är det inte så konstigt att detta initiativ till regeringsdirigerad historiesyn väckt så positiva reaktioner i USA och Israel. Man får väl förmoda att de tidigare kolonialmakterna Storbritannien inte heller ogillar projektet. Eftersom tidningen Ordfront invänt mot detta regeringsprojekt – samt eftersom vänsterpartiet lagt fram en kritisk motion i riksdagen (36) – har myndighetens överintendent Heléne Lööw tillsammans med vice statsminister Lena Hjelm-Wallén besvarat kritiken. Detta bemötande är publicerat på bland annat Forums webbsida. (37) Lööw och Wallén uttalar lite demokratiska besvärjelser och insinuerar i sammanhanget att vänsterpartisterna bakom motionen inte tycks vilja se någon granskning av kommunismen. Detta är ett futtigt slag i luften – i synnerhet om det rör sig om den akademiska luften på Södertörns högskola (Se citatet ovan!) eller den kvalmiga luften i Kongo-Brazzaville som jag redan avhandlat. Vidare söker Lööw och Wallén värja sig mot anklagelsen om att vara "pro-västlig". Deras resonemang går ut på att "Forum för levande historia" har udden vänd mot nazismen, som ju uppkom i hjärtat av den europeiska kulturen. Om de bara kommit på tanken hade de kunnat stärka sin argumentering med att inte bara Adolf Hitler, utan även Karl Marx hade tyska som modersmål. Man kan alltså med all rätt påpeka att även kommunismen är en europeisk uppfinning. Dock är nazismen och kommunismen två ideologier som USA och
de övriga västliga kolonialmakterna besegrat, och därför
uppskattar att avhandla i sin självförhärligande retorik.
Detta faktum har Lööw och Wallén helt ignorerat när
de söker vifta bort det irriterande begreppet "pro-västlig",
som om det varit en infektionsbärande insekt vid ekvatorn i Afrika. Vi plågas alltså av globalt krig mot terrorismen, samt av den intellektuella utarmning som följer i spåret av detta krigstillstånd. För även om inga bomber faller över Sverige och inga svenska pengar går till detta krig, så har vi ändå spionnätverket Echelon vakande över oss. Den selektiva historiesynen från "Statens ideologiska institut" i Gamla stan mal på med sitt torftiga budskap. Vi är insvepta i glömska om hur annorlunda det var före världskrigens epok. De stora dagstidningarnas manipulerar oss när de mer eller mindre diskret ändrar ordens betydelse. För att vara säker på att inte allt ska bli värre, måste man vara medveten om de varningssignaler som redan finns. Det gäller att inte låta sig bli avtrubbad av den höga nivå på materiell standard och teknologi vi fått i Västvärlden, utan att tvärtemot använda den som ett redskap för intellektuell skärpning och motstånd. För detta krävs värdighet, engagemang, kunskap och mod. Det krävs viljan att bygga frihet. Noter (1) George Orwell (1903-1950) hette egentligen Eric Blair. Litteraturförteckning och webbsidor Bernhoff, Jan: "Vägen till Pearl Harbour", Samtidsmagasinet Salt nr 10, juni 2002. Brandell, Daniel, Linde, Martin och Linderborg, Åsa: "Om detta må ni icke berätta", Ordfront magasin nr 10/2003 Chomsky, Noam: Terror
and Just Response, 2 juli 2002. Curtin/Feierman/Thompson/Vansina: African History, Longman 1992 Fukuyama, Francis: The End of History and the Last Man, Avon, Reprint edition (February, 1, 1993) Fyvel, T. R.: George Orwell - En bok om mannen som skrev 1984, Förlags AB Wiken 1984. Hoffman, Ulla m.fl.: "Avveckla Forum för levande historia", motion till riksdagen 2003/04 v.445 Hourani, Albert: Arabic thought in the liberal age 1798-1939 Cambridge University Press 1983. Lindqvist, Sven: Nu dog du, Bombernas århundrade Bonnierpocket 2000 Neumann, William L.: "How American Policy toward Japan Contributed to War in the Pacific" publicerad i Perpetual War for Perpetual Peace med Harry Elmer Barnes som redaktör utgiven av Institute for Historical Review. Orwell, George: 1984 i svensk översättning av Nils Holmberg, Albert Bonniers Förlag 1980. Orwell, George: Djurfarmen i svensk översättning av Nils Holmberg, Bonniers 1980. Overy, Richard (redaktör): The Times Atlas of the 20th Century, Times Books 1994. Palmær, Carsten: "Nusvensk ordlista", ur Ordfront magasin 11/2002, 1/2003 och 4/2003. Zulaika, Joseba och Douglas, William: Terror and Taboo New York, London; Routledge 1996. Woolsey, R. James: "Why We Spy on Our Allies", WALL ST. J., 17 mars 2000. www.echelonwatch.org |